måndag, maj 23, 2016

Hur ser din skrivprocess ut?

Det undrar jag med. Det var så länge sen nu. Nä, men allvarligt så vaknade jag upp i morse och kom på att jag glömt bort att svara på de sista frågorna i den här frågestunden, och att det var hemskt dålig stil, så här kommer svaret på frågan: "Hur ser själva skrivprocessen ut, vad är lättast, svårast, och hur lång tid tar det innan du har ett första utkast klart?" Jag har tidigare svarat på blandade frågor om skrivande här, om hur det var att skriva Djupa Ro här, om att välja skrividé här, och om att planera min historia här. Så nu utgår vi från att jag har kommit på idén och gjort planeringen och satt mig ner för att börja skriva, m'kej?

Jag har känslorna all over the place när jag skriver. Många av dem saknar rim och reson. En dagen är det typ så här: "Det här blir så jävla bra. Alltså så sjukt bra? Jag kommer få Augustpriset. Jag kommer bli beröööööömd!" Andra dagar är det mer så här: "Det här blir så jävla dåligt. Alltså så sjukt dåligt? Varför håller jag på? Jag borde börja krossa sten." En helt orimligt stor del av tiden jag borde lägga på själva skrivandet under skrivprocessen går alltså åt till att hantera denna härliga känslococktail bestående av lika delar hybris/otillräcklighet/manisk eufori/apatisk ledsamhet. Det är helt och hållet utmattande. Jag svettas ganska mycket.

Men när jag väl skriver så skriver jag från början till slut. Jag börjar på (det jag inbillar mig kommer att vara) sidan ett i berättelsen, och tragglar mig igenom allt tills jag kommit till sista sidan. Jag hoppar inte fram och tillbaka och skriver ett stycke här och ett stycke där, herregud, aldrig i livet. Jag kan inte det. Jag vill att tempot i texten ska flyta varierat framåt, och att övergångarna mellan stycken och kapitel ska sitta som en smäck, och jag fattar inte hur man får till det om man hoppar hit och dit, så jag skriver från början. Helst vill jag börja varje skrivdag med att läsa igenom allt jag skrivit dittills för att få in rytmen, tonen, tempot, läget i laget innan jag fortsätter. Det funkar ju inte riktigt om man är på sidan 322, för då går hela skrivdagen åt till att läsa. Men helst. Så mycket som möjligt.

Det svåraste är: Att det tar så lång tid. Att jag fastnar nästan hela tiden. Att det inte hjälper att jag tänkt ut allt skittydligt i huvudet, för det är ändå så himla svårt att få ner det på papper. Att inte bryta ihop och skrika FAN! varje gång det händer. Att inte känna mig otålig och arg på mig själv när jag måste ägna en hel arbetsdag åt den diffusa arbetsuppgiften "tänka" för att komma vidare. Att... hur länge ska jag fortsätta?

Det lättaste är: När jag får skriva dialog.

Inte ens det är speciellt lätt.

Det tar mig ungefär ett år att skriva ett första utkast på en ungdomsroman nu för tiden. Så lång tid tar det för att jag 1. Inte har speciellt mycket skrivtid, trots att jag jobbar heltid som författare. Jag kanske skriver... en tredjedel av min arbetstid, och 2. För att min skrivprocess tydligen innehåller stora mängder köra fast, skrika FAN!, ägna hela arbetsdagar åt den diffusa arbetsuppgiften "tänka" och hålla på. (Om jag bara fick en krona för varje hålla på, herregud, skulle skratta hela vägen till banken.)

Ändå finns det ingenting jag tycker är bättre.

Är rädd att jag skulle välja "perfekt skrivdag" framför "perfekt ledig dag"/"perfekt stund med barnen"/"perfekt samtal"/"perfekt sex"/"perfekt mat"/"perfekt vad som helst annat" åtminstone 7 gånger av 10 om jag kunde. Det känns väl sådär. Tror liksom ändå det finns en poäng med att vårda verkliga relationer också? Inte bara sådana jag hittat på i huvudet.

3 kommentarer:

Åsa sa...

Åh det låter ju sjukt jobbigt! Jag som trodde att karaktärerna fick ett eget liv, att man liksom hamnade i trans och bara skrev och skrev och se´n ba´: OJ har jag skrivit detta fantastiska! Men jag skulle så gärna vilja. Skriva en bok jag med. Övar skrivandet i bloggen tills rätt historia dyker upp...

anna sa...

love it! underbar inblick i författarlivet!

Thérèse sa...

Precis så är det! Fattar dock inte grejen. Hur en kan gå från att vilja slänga datorn i väggen och dunka huvudet i skrivbordet, till att stornöjt jazza ut i köket och känna att "briljant" inte är ord nog att beskriva ens mästerverk - på samma eftermiddag?
Utmattande, var ordet.