onsdag, juli 26, 2017

Rapport från en i skuggan

Jahopp.

Var jag inte sentimental och lite sorgsen över att sluta vardagsblogga innan jag publicerade det där inlägget, så blev jag det åtminstone av alla skitfina kommentarer som trillade in efteråt. Vad märkligt det är, ändå? Det är många som följt min vardag i åratal.

På de över tio åren jag bloggat kan jag räkna antalet arga/sura/elaka kommentarer jag fått på ena handen, tror jag. Mängden tips och pepp och svar på frågor och utbytande av tankar, däremot... Antalet är större än rymden?

Vill säga det här igen: TACK!

Vill också berätta detta oerhörda: HAR KÖPT EN LÄSPLATTA!

Det var f-n på tiden, jag läser ohyggliga mängder manus i pdf-form innan böckerna blivit tryckta, har gjort i tio års tid, av olika jobbanledningar. Förr i tiden fick jag dem utskrivna, och släpade högar med papper i väskan hela tiden. Och sen satt jag utomhus, till exempel på torpet och läste lösblad, och la en tung sten på högen med lästa papper, så den inte skulle blåsa iväg. Det händer nästan aldrig längre, nu läser jag direkt på skärm.

Det är ett extremt lyft att kunna läsa på läsplatta, skulle jag vilja säga. Jag behöver inte 1. Släpa med mig datorn, och 2. Öppna datorn (och se mejl och jobb) eller 3. Alltid sitta inne och läsa, för att det är omöjligt att se vad som står på skärmen annars. KAN SITTA UTE!  I BADEN-BADEN! Och det finns inget internet eller tjafs på plattan, så jag får ha den i fred, och blir inte (så) distraherad. Föredrar fortfarande tio dagar av tio att läsa färdig bok, i tryckt form, på papper, men när man nu ändå har 69 (!!!) böcker att läsa inför hösten och 67 av dem är i pdf, så.

Löjligt nöjd.

måndag, juli 24, 2017

Hej då, vardagsbloggen!

Det här är en tanke jag gått omkring och umgåtts med i omgångar de senaste tre åren, som vuxit sig starkare med tiden: Jag vill inte blogga om min vardag längre, det räcker nu. Jag har gjort det i över tio år. Jag känner mig klar.

Det är inte mer dramatiskt än så. Men jag behöver dra en tydlig linje för mig själv.

Så.

Ikväll har jag suttit och klickat mig igenom hela mitt bloggarkiv och dolt sex tusen (!!!) inlägg om barn, bråk i hallen, makaroner på golvet, jämställdhet i vardagen, torp, hus, möss under diskbänken, saker jag tänkt, foton jag tagit, teveserier jag sett, tvätt jag vikt och tvätt jag inte vikt.

Kvar för allmän åskådan finns nu bara alla drygt fem hundra (!!!) inlägg som på något sätt handlar om böcker och skrivande och allt däremellan. Och jag kommer att fortsätta skriva här, men bara om sådant som rör mitt jobb.

Jag blir väl sentimental över det här om en kvart, eller så, I guess?

Tills dess denna mycket starka känsla: GUD SÅ SKÖNT.

Tio års tack till varenda en av er som läst mitt vardagstjafs, för varenda kommentar ni lämnat och varenda mejl ni skickat. Jag har älskat det, bloggandet, er, bollandet, utbytet, internetvänskaperna, allt!

Och jag hoppas att de av er som vill hänger kvar här, eller att vi ses på andra ställen (Instagram! Verkligheten! Vem vet?) även i framtiden.