måndag, oktober 30, 2017

Bladen brinner #20 – "Osexiga seminarier"


Det här finns ute nu, avsnitt 20 av Bladen brinner! Det innehåller: Intervju med Frances Hardinge (författare till "Lögnernas träd", som är för vana läsare från 12 år ungefär), diskussion om bokmässan som arena för en sju helvetes massa diskussioner om barn/kultur/demokrati, och besök i ateljén hos Maria Nilsson Thore, som berättar hur hon gör sina bilderböcker. Vet att jag tjatar, men FINNS det något roligare än att få komma till folks kreativa skrivbord och höra dem prata om idéer, val, skisser, färger, vägen från idé till bok? I think not.

Lyssna överallt där poddar finns, eller här:

måndag, oktober 23, 2017

Åtta akter och en post it-vägg



Okej, så den där dramaturgikursen jag gick i torsdags made me do this. Det är ju sen gammalt att jag gått omkring och drömt om att vara en post it-författare sedan jag var tre äpplen hög, men aldrig lyckats bli någon. Hur fan ska jag veta vad som ska hända i mitten på boken redan nu? Vad ska jag ens skriva på lapparna? Är det inte bättre att jag börjar skriva själva boken? Det verkar roligare att skriva boken? Har jag tänkt.

Men nu råkade jag gå den här kursen samtidigt som jag kommit ungefär halvvägs i mitt manus (ungdomsboken om hon som flyttar till landet och är blyg och åker buss), och kanske är det i det här skedet jag ska göra mina post it-väggar. Tyckte det var så mycket som föll på plats under den där dagen.

Det var Alex Haridi (författare till ungdomsböcker, men kanske ännu mer manusförfattare för film och tv) som höll i kursen, och han gick igenom sin (och typ hela Hollywoods och stora delar av resten av världens) favoritmodell för dramaturgi. (Det finns alltså fler.) Den har åtta akter.

Och extremt förenklat kan dessa åtta akter se ut så här:

Akt 1: Anslag (Vad är det för sorts historia, ton och stämning?), Presentation (Vem, vad, när, var?) Störning (ett orosmoln på himlen).

Akt 2: Fördjupning av störning, bygg upp för första vändpunkten. Sluta med första vändpunkten! (Här ska den övergripande dramatiska frågan utkristalliseras. Kommer huvudpersonen att lyckas med XX?)

Akt 3: Huvudpersonen kalibrerar sin tillvaro i den nya världen som har öppnat sig efter första vändpunkten. Konflikterna börjar trappas upp.

Akt 4: Konfliktupptrappningen fortsätter, och akten slutar med mittpunkten av berättelsen. Mittpunkten är en stor vändpunkt, som komplicerar livet avsevärt för huvudpersonen. Ibland kan man använda mittpunkten som "the point of no return" - efter det här kan huvudpersonen inte backa, nu är hen så illa jävla tvungen att fortsätta sin vandring eller whatever det nu är. Och ofta förhåller sig den här mittpunkten som en motsats till slutet. Skriver man till exempel en kärlekshistoria som ska sluta lyckligt så är mittpunkten den plats i berättelsen där kärleksparet är som allra längst ifrån varandra.

Akt 5: B-plottarnas akt. Här går A-historien ofta ner lite på sparlåga, och lämnar plats för till exempel... polisens kärlekshistoria i valfri deckare. Detta är för att publiken behöver hämta andan lite efter mittpunkten. Akt 5 slutar med något som väcker A-historien till liv igen.

Akt 6: Huvudhistorian är tillbaka i fokus, och nu är alla enkla lösningar avklarade. Konfliktupptrappning! Hela akten bygger upp för andra vändpunkten, och den andra vändpunkten? Den kan man se som all time low om man vill. Här har allt gått åt helvete, huvudpersonen har förlorat allt och deppar ihop.

Akt 7: Här gräver sig huvudpersonen upp ur sitt hål, och gör sig redo att möta sina demoner/det verkliga hotet.

Akt 8. Klimax! Slutstrid! Avtoning. Uppfyller huvudpersonen sin vilja/sitt behov? Hur ser huvudpersonen på världen efter allt som hänt? The end.

Min post it-vägg har numera helt lydigt alltså fyra stora ark papper, och varje papper är indelat i två delar. Åtta akter. Jag har valt olika färg på post it-lapparna för de olika trådarna jag har i min berättelse, och helt sonika tänkt att varje akt ska vara ungefär lika lång. 35 sidor text (dubbelt radavstånd) per akt, har jag haft som mått. (Det blir rätt långt för att vara ungdomsbok. Kanske kommer min förläggare strypa mig.)

Jag har börjat med att markera ut var de stora vändpunkterna ska vara (sidan 70! Sidan 140! Sidan 210!) och sedan portionerat ut scener och trådar och härligheter efter hand. Jag är inte klar än. Framförallt är det tydligt att jag har lyckor att fylla i akt 4, 5, 6 och 7 och det förvånar mig inte ett dugg, för mitten av böcker är min akilleshäl. Har alltid början och slutet väldigt klart för mig när jag börjar skriva och däremellan är det... "and then som stuff happens". Och det vet vi ju alla hur det brukar gå att skriva det stuffet: Vansinnessegt, eftersom jag bara famlar mig fram.

("Post it-vägg", förresten. Det är ingen vägg, jag har tejpat upp pappersarken på en stor skiva, och flyttar runt den. Nu står den i köket, där jag jobbar idag, på grund av: GENI.)

Det här är så himla roligt? Saknar nu bara: Någon att bolla allt detta med, till exempel Alex Haridi på direktlänk. Det bästa hade varit om det hade kunnat vara lite mer som i ett writers room för manusförfattare, att man är flera personer som är med och "mappar upp" berättelsen och diskuterar fram var alla post it-lappar ska sitta, för det är fasen inte självklart?

Jag har deadline på den här boken innan jul.

Ni hittar mig omkringsläpandes på denna post it-vägg dag och natt fram tills dess.

torsdag, oktober 19, 2017

Bladen brinner #19 – "Vanlig vardag"


Har glömt ju! Det här avsnittet av podden finns och är värt att lyssna på! Det innehåller bland annat en intervju med Gunilla Bergström (Alfons!) där hon efter jättemånga minuters intervju säger "Det där är första gången du ställer en vettig fråga!" till mig, heheheeee, och en annan intervju med Johan Rundberg som skriver böcker för 10-åringar-ish, och är skitbra på att få till exempelvis dialog så bra så man fnissar sig igenom hans böcker, trots att de kanske (som i senaste fallet) är en spökhistoria.

På kurs

Den här hösten! Jag och min chef, det vill säga jag, vill gärna kalla den "vidareutbildningens höst", och i linje med det ska jag ägna dagen åt kurs. Dramaturgi - heldag. Can't wait. 

Den andra kursen jag går, "Bilderboken och omvärlden" är mastig(are, får man anta, trots att dagens kurs inte ens börjat). Dels för att den är i Göteborg, och jag åker dit några dagar i stöten med jämna mellanrum, och resande är mastigt, per definition. Men också för att den ju sträcker över en hel termin och ställer krav på att det ska hända saker mellan tillfällena. Plus att den är avancerad? Jag får anstränga mig som fan. 

I love it. 

Vi pratar mycket om kritik av bilderböcker, och om vad som skiljer "genuint bilderboksberättande" från... text med illustrationer, vad som hänt med bilderboken genom historien, vad som händer med den just nu, hur diskussionen kring bilderböcker skulle kunna vidgas och lyftas ett snäpp.

Hittills har kursen fått mig att tvivla på cirka allt jag hittills gjort i yrkeslivet. Samt bli sjukt fokuserad på att göra nya saker, bättre.

Det är trist de gånger jag sitter på tåget hem och lutar huvudet mot fönstret helt slut och tänker saker i stil med "varför finns ens text, varför håller jag på, vad bidrar den med, jag messar Emma nu och säger att vår bok kan vara textlös?". Men det vägs upp av de gånger jag plitar idéer i marginalen på kursanteckningarna och kommer på hundra uppslag till podden, till böcker jag vill göra, saker jag måste messa Johanna och tio tusen andra kurser jag måste gå.

fredag, oktober 06, 2017

Varma hälsningar från plats 135

Sån högtidsdag idag, pga UTLÅNINGSSTATISTIKEN FRÅN BIBLIOTEKEN ÄR HÄR! Vet ingen lista jag läser noggrannare. Varje år publiceras en lista med 200 namn på de författare vars böcker lånats ut allra mest på bibliotek runt om i landet under föregående år. Etta på den listan är varje år Martin Widmark och Helena Willis, som skrivit Lassemajaböckerna, och sen följer en ändlös sträcka namn på andra som skriver för barn, och sen kommer typ Nora Roberts och sen är det bara barnboksförfattare igen, och sen kommer Jan Guillou, och sen håller det på så. Vuxenboksförfattare ain't got nothing att komma med på denna lista.

På topp 50 finns det en (1!) person som skriver enbart för vuxna.

TOPP TIO
1. Martin Widmark
2. Helena Willis
3. Helena Bross
4. Astrid Lindgren
5. Margareta Nordqvist
6. Gunilla Bergström
7. Sven Nordqvist
8. Lin Hallberg
9. Anders Jacobsson
10. Sören Olsson

Sen jag började skriva böcker har det varit mitt livsmål att ta mig in på den där 200-listan. Förra året skrek jag rakt ut när statistiken kom, och jag hade kravlat mig in på plats 195. I år skrek jag rakt ut för att jag avancerat till plats 135. Det är ju fasen inte klokt?!?

Älskar allt med bibliotek.

måndag, oktober 02, 2017

Post bokmässan

Det finns ett särskilt ord för att beskriva sinnestillståndet jag hamnar i efter fyra dagar på bokmässan, och det ordet är: SKÖR. Igår när jag kom hem började gråta för att min ena son hade skaffat en minecrafthäst med diamondutrustning åt mig i sin minecraftvärld medan jag var borta.

Han: ???
Jag: *yyyyyyyl*

Så vacker kärleksgåva, visa mig ett höstlöv och jag ska tårögt tala med dig om naturens inneboende skönhet.

Känner mig även: Mätt. Matt? Mätt.

Mätt på författare som pratar om sig själv och sin bok/sin grej (och detta inkluderar alltså även mig själv, kanske faktiskt alldeles särskilt mig själv), mätt på skapa läslust, mätt på lösovilliga killar, mätt på läsfrämjande åtgärder, mätt på böcker över lag, fan vad många det finns, behövs det någonsin mer skrivas en enda bok till i hela världen?

Ser fram emot att denna känsla ska gå över.

Det gör den snart.

Inne på mässan var det mycket mindre folk än vanligt, speciellt på lördagen. Det var inte ens kö till toaletterna. "Jag har okynneskissat hela dagen!" sa till exempel en förläggare. Utanför mässan demonstrerade nazister. Det var så jädra mycket poliser. Så otroligt många motdemonstranter.

*yyyyyyyyl*

Jag vet inte.

Innan allt drog igång skrev Patrik Lundberg så här i en krönika i Aftonbladet, apropå att åka till mässan eller inte, efter hela debatten kring Nya Tider:
"Varje år åker tiotusentals bibliotekarier och lärare till Göteborg. En tredjedel av alla besökare jobbar i skola eller på bibliotek. De åker inte för att dricka rödvin. Inte för att få Leif GW Perssons autograf. Absolut inte för att mingla med extremister. De åker dit för att fortbilda sig.
– – –
Demokrati och antirasism är tuffa kamper. Dels manifesteras de på barrikaderna, inför öppen ridå. Framför allt skapas och upprätthålls de av människor i vardagen: Bibliotekarier och lärare. De som möter barn- och ungdomar på daglig basis. De som varje dag jobbar för demokrati och antirasism. De är det offentligas första grindvakt mot extremism och utanförskap."
Vi orkar väl? Visst orkar vi?

Jag tycker mässan kändes energilös i år.